Mitt namn är Helena Leiford (fd Andersson), och är en fotoglad två (+ två) barnsmamma från Norrland. Jag fullkomligen brinner för fotografering och ser denna hobby som ett sätt att orka med min smärta.
VIKTIGT!!! Enligt beskrivning nedan om min smärtsituation kan jag inte ta på mig några uppdrag så länge jag är sjuk, utan fotar bara nära och kära när ork och kraft finnes.(OBS!! kommer att säga nej även till nära och kära) Är för tillfället nyopererad och hoppas ni respekterar detta.
Innan jag börjar berätta om mej själv så vill jag bara säga några ord...
Ett fotografi kan kännas, uppfattas, beröra en människa på olika sätt. Jag fotar ofta bilder efter mitt humör men knäpper även massor av bilder som bara "blir" till... att kunna se djupet, meningen i en bild är inte alltid lätt, men ger man fantasin en chans finns det oftast något som får ens tankar att spinna vidare...
1974 föddes jag i norrländska Skellefteå. Vilket senare ledde till en flytt till guldgruvsamhället Boliden. Sportade all tid jag hade över när jag inte gick i skolan, sov eller åt. Hockey, slalom och bordtennis varvades var dag.
1990 Började jag bordtennisgymnasiet i Lycksele.
1993 Flyttade jag till Lövånger, ett samhälle vid norrlandskusten.Där var jag med och startade upp Damhockeylaget som spelande tränare.
1996 Föddes min underbara dotter Petra
1998 Flyttade jag tillbaka till Skellefteå där jag senare fick jobb åt ett elektronikföretag, Optronic. Där har jag träffat de mest underbara vänner man kan tänka sej.
2001 Föddes min supergoa son Melvin.
2004 Blev jag sjuk. Händer käkar vibrerade och det kändes som att skelettet sprack. Ständig ledvärk. Hade hårda och ihärdiga smärtimpulser som gjorde det svårt att gå. Konstaterades sen att jag har ständigt aktiva nerver. Har nu fått flera nya mediciner som faktiskt gett goda resultat vilket gläjder mig massor. Vibrationerna i kroppen har minskat betydligt bara under de sista veckorna.
Har gått en kom-igång-kurs och är nu äntligen tillbaka till mitt företag Optronic. Kan tyvärr inte ta på mig någon fotografering alls, vilket jag hoppas ni har förståelse över. Fotar bara min släkt och mina vänner om kroppen fungerar en stund. Jag hobbyfotar endast för att det är roligt och så vill jag att det ska förbli.
Fotograferingen har hjälpt mig orka med min värk, gett mig positiva tankar och ger mig uttryck att visa hur jag känner mig .En bild kan förmedla så mycket...
Tack till:
Mina föräldrar Gun-Britt och Leif
Mina syskon,Camilla och Ola
Mina goa barn Petra och Melvin
Martin Cederbom, som hjälpt mej att utvecklats som fotograf och gett mej goda råd och inspiration om fotografering.
Johan Sjöbeck, även han en fantastiskt fotograf som är min dagliga kontakt i burken med allt från fotofrågor till vardagssurr
Samt alla mina övriga vänner som ställer upp och gör livet såååå hääääärligt !!!
Kram Helena
